Provsvar
Jag kontaktar KK den 8 januari då jag ännu inte har hört något från läkaren. Sköterskan ska meddela honom att jag har ringt.
På förmiddagen den 12:e januari ringer de från KK och säger att läkaren vill träffa mig.....antingen samma dag kl 16, dagen efter kl 17, eller på onsdagen kl 16. Bokar givetvis in mig samma dag, fattar ju att det är något allvarligt, annars får man ju inte träffa läkaren personligen, har åtminstone aldrig hänt mig innan!
Kommer i god tid upp till mottagningen. Läkaren kommer ut och hämtar mig i väntrummet....ber mig sätta mig ner....(undrar vad vi pratar om på vägen till hans kontor, minns bara att vi pratar...). När jag satt mig ner och suttit en stund på stolen, det verkar som om läkaren tar sats, letar efter ord.....han säger, det var det värsta vi befarade....DU HAR FÅTT TILLBAKA DIN CANCER.... jag tar emot hans ord samlat, ställer frågor(Idag undrar jag; vilka??) Han berättar att i de prover de har tagit har de hittat cancerceller och att han redan har talat med Jubileumskliniken i Göteborg och att jag snarast kommer att bli kallad dit för operationoch eventuellt andra behandlingar.
Jag faller i gråt......berättar att jag har lovat min åttaåriga son att jag är frisk och att jag inte ska ha cancer mer.....hur ska det går för mina barn...hur ska mina anhöriga klara detta.....hur ska jag klara detta, jag som just har kommit igång på det nya jobbet och........
Läkaren säger att kuratorn står utanför rummer beredd att tala med mig, jag säger att jag inte behöver det. Jag vill bara hem, bort från lasarettet, bort från sjukdomen, bort från framtida operation. Jag samlar mig, sätter på mig min pansarfasad och lämnar läkaren och beger mig hemåt. Ringer min närmsta vän, ringer mamma....ringer jag någon mer??? Jag vet inte!!!
Kommer hem och min underbara son som tillbringat sin eftermiddag med sin pappa då jag skulle till lasarettet kommer innanför dörren med sin pappa. Han pappa frågar hur det har gåt, sonen beger sig genast upp på sitt rum och stänger dörren. Jag säger till hans pappa att det är bättre att vi talar om detta för honom nu när han har båda sina föräldrar hos sig. jag kallar ner sonen igen och sätter han i mitt knä och berättar att hans mamma har fått cancer igen. Han faller i gråt och krapaktigt kramar han mig och säger; jag vill inte, jag vill inte.......jag tröstar honom, säger att mamma kommer att bli frisk att detta ska gå bra, vi klarar det!!!
Efter en stund stannar hans tårar, han släpper min hals och säger att han vill gå upp på sitt rum och spela.......jag låter han gå upp, tänker att han kanske är som sin mamma, tar in hemska saker i hjärnan och sedan behöver lämna tankarna för att orka gå vidare, för att orka kämpa, för att överleva......
Dagen efter vid frukostbordet säger min lille prins: Livet är orättvist!!! Ja, säger jag, det tycker jag med......Varför ska cancermonstrena hälsa på oss två gånger, det finns ju massa elaka människor...de kan ju få cancer iställer!!, säger den kloke sonen. Jag svarar honom att jag fullständigt håller med honom men att man inte kan bestämma vem som får cancer och att vi kommer att ordna detta, det gjorde ju vi faktiskt riktigt bra förra gången....
Vi går gemensamt till skolan och pratar om hur mycket vi tycker om varandra!!!
På förmiddagen den 12:e januari ringer de från KK och säger att läkaren vill träffa mig.....antingen samma dag kl 16, dagen efter kl 17, eller på onsdagen kl 16. Bokar givetvis in mig samma dag, fattar ju att det är något allvarligt, annars får man ju inte träffa läkaren personligen, har åtminstone aldrig hänt mig innan!
Kommer i god tid upp till mottagningen. Läkaren kommer ut och hämtar mig i väntrummet....ber mig sätta mig ner....(undrar vad vi pratar om på vägen till hans kontor, minns bara att vi pratar...). När jag satt mig ner och suttit en stund på stolen, det verkar som om läkaren tar sats, letar efter ord.....han säger, det var det värsta vi befarade....DU HAR FÅTT TILLBAKA DIN CANCER.... jag tar emot hans ord samlat, ställer frågor(Idag undrar jag; vilka??) Han berättar att i de prover de har tagit har de hittat cancerceller och att han redan har talat med Jubileumskliniken i Göteborg och att jag snarast kommer att bli kallad dit för operationoch eventuellt andra behandlingar.
Jag faller i gråt......berättar att jag har lovat min åttaåriga son att jag är frisk och att jag inte ska ha cancer mer.....hur ska det går för mina barn...hur ska mina anhöriga klara detta.....hur ska jag klara detta, jag som just har kommit igång på det nya jobbet och........
Läkaren säger att kuratorn står utanför rummer beredd att tala med mig, jag säger att jag inte behöver det. Jag vill bara hem, bort från lasarettet, bort från sjukdomen, bort från framtida operation. Jag samlar mig, sätter på mig min pansarfasad och lämnar läkaren och beger mig hemåt. Ringer min närmsta vän, ringer mamma....ringer jag någon mer??? Jag vet inte!!!
Kommer hem och min underbara son som tillbringat sin eftermiddag med sin pappa då jag skulle till lasarettet kommer innanför dörren med sin pappa. Han pappa frågar hur det har gåt, sonen beger sig genast upp på sitt rum och stänger dörren. Jag säger till hans pappa att det är bättre att vi talar om detta för honom nu när han har båda sina föräldrar hos sig. jag kallar ner sonen igen och sätter han i mitt knä och berättar att hans mamma har fått cancer igen. Han faller i gråt och krapaktigt kramar han mig och säger; jag vill inte, jag vill inte.......jag tröstar honom, säger att mamma kommer att bli frisk att detta ska gå bra, vi klarar det!!!
Efter en stund stannar hans tårar, han släpper min hals och säger att han vill gå upp på sitt rum och spela.......jag låter han gå upp, tänker att han kanske är som sin mamma, tar in hemska saker i hjärnan och sedan behöver lämna tankarna för att orka gå vidare, för att orka kämpa, för att överleva......
Dagen efter vid frukostbordet säger min lille prins: Livet är orättvist!!! Ja, säger jag, det tycker jag med......Varför ska cancermonstrena hälsa på oss två gånger, det finns ju massa elaka människor...de kan ju få cancer iställer!!, säger den kloke sonen. Jag svarar honom att jag fullständigt håller med honom men att man inte kan bestämma vem som får cancer och att vi kommer att ordna detta, det gjorde ju vi faktiskt riktigt bra förra gången....
Vi går gemensamt till skolan och pratar om hur mycket vi tycker om varandra!!!
Kommentarer
Postat av: ida
åhhhh fy tårarna bara rinner, detta var väldigt känslosamt att läsa...tycker så otroligt synd om dej/er!!!! Känner igen så mycket, rädslan som din son har...kom ihåg när pappa hade cancer!! Ångest som han hade,,,uch det e en hemsk sjukdom!! ja ber till gud att allt kom går bra nu o att dina svar visar att det inte e något!!! Stoooor kram
Trackback
