Att ha ont och vara sjuk gäller det bara under en begränsad tid?
När jag nu opererades i mars igen då de trodde att jag hade fått tillbaka min cancer hade jag otroligt stöd av mina vänner. De fanns för min på läkarbesök, hjälpte mig hemma och att hämta och lämna Jakob på fritids.
Men nu till min frågeställning, när man varit sjuk under en längre tid verkar vännerna inte längre ha tid, förväntar sig att man ska följa med på aktiviteter precis som man vore frisk och kunna sköta allt praktiskt själv. Visst klarar jag de flesta sakerna själv, men tänk om jag inte hade gjort det?
Varför sker det en sådan förändring under tid? Tröttnar man på att höra om sjukdom och smärta? Orkar man bara finnas för sina vänner under en begränsad tid? Eller vad beror detta på?
Jag har ju fortfarande familj och vissa vänner som ställer upp för mig och tur är väl det, men var tog de andra vägen? det blir ju ännu värre belastning för de som orkar finnas kvar....
Och hur kommer det bli nu efter min operation på onsdag? Jag kommer ju förmodligen att ligga på lasarettet en vecka och då har jag ordnat med att mamma ska vara barnvakt och Mickan kommer att vara barnvakt under helgen? Men sedan då? Givetvis hoppas jag att detta kommer lösa sig och samtidigt vet jag att det inte är hela världen att min lägenhet blir dammig och stökig, jag kommer ju kunna ta tag i det så småningom.....
Jag kommer ju att klara mig men jag funderar på de människor som bara blir sjukare och sjukare, försvinner vännerna då och är det bara familjen som finns kvar eller hur gör ni?
Jag hoppas ju i alla fall att jag själv har lärt mig något av detta och inte lämnar mina nära och kära efter en tid då jag anser att de ska klara sig själv.......
Tråkigt det är när vännerna försvinner, jag tror det är så att många kan tycka att det kanske känns jobbigt och inte vet hur de ska hantera det. Det är likadant då man förlorar ngn. Mamma har förlorat både man och en son och i början är alla så vänliga och hjälpsamma...men ju mer tiden går desto mer försvinner dom...faktiskt redan efter begravningen märker man skillnad. I dag har mamma bara mig och min andra lillebror. Mina närmaste vänner har funnits där hela tiden för mig men kanske inte på samma sätt som i början. Tror folk inte riktigt förstår...man måste ha råkat ut för samma själv för att kunna föreställa sig. Gläds åt de vänner som fortfarande finns där...och Mickan verkar va en riktigt toppentjej måste jag säga! Kram
Visst e jag ;)
Läste din kommentar nu.... du e ju bara för snäll!!! Lovar att säga till om jag behöver härifrån :) Håller tummarna för dig nu iveckan att allt går bra!! Massa kramar
Är väl inget underligt kära syster - handen på hjärtat - är du bättre själv? Det blir nog så att det sliter på familj, vänskap och kärlek att vara sjuk (och naturligtvis allra mest på den sjuke). Det är bara så det är. Och det finns ju även något renande i att se vilka som bryr sig på riktigt (även om jag aldrig skulle klandra mina vänner om de inte orkade med i alla led).
Kramar!
//Din realistiska bror
